Sara och dagisbarnen

Larvik, Norge i december 2000. Text: SaraClaes.

På väg till Osloträffen i november 2000 tog jag en sväng via Larvik för att hälsa på mina "jobbarkompisar" i Järnaffären (Se: The Scandinavian Trannietour). Gunn Eiril var sjukskriven med nyopererad fot, så dagen tog en lite annan vändning än planerat. Vi var tio minuter i järnaffären och sen skulle vi via Vinmonopolet till dagiset för att hämta hennes två barn Herman (5 år) och Aurora (4 år). 

Det är många år sedan jag var på ett dagis senast, så det blev en upplevelse i flera dimensioner. Jag har inte sett så stora ögon på så små barn sedan jag såg tavlan "Gråtande barn" på Kiviks Marknad sommaren -96. Överallt lyste ögonvitorna och nyfikenheten visste inga gränser. Det stojades och fnissades i alla hörn. Jag var mest bekymrad över att dom blå plastöverdragen, som skulle träs utanpå skorna inte gick i ton med min nyinköpta röda skinndräkt.

- Hej, jag heter Sara, vad heter du, försökte jag med en treårig flicka som tittade fram bakom en dörrpost medan jag trädde plastskydden över mina uteskor.
- Erdogu, svarade flickan lika storögt som dom andra.
- Erdogu... heter du så? försökte jag.
- Erdogu, upprepade flickan, tittade sig hastigt omkring och gömde sig bakom dörrposten.
- Hon sa: "Er du en Gutt?", förtydligade Herman som satt bredvid mig och tog på sig en av sina skor.

Herregud, tänkte jag, avslöjad på mindre än 10 sekunder blankt... av en norsk treåring. Jag vet inte vad jag förväntat mig, men något måste göras, tänkte jag medan jag gled ner på golvet för att närma mig flickan.

- Ja, jag är en gutt, försökte jag så vänligt jag kunde och tog henne i handen.

Hon svarade inte. Hon stod bara kvar och nickade med ett "nalleöra" i munnen medan hon synade mig grundligt i hela min längd. Två gånger!

En mamma försökte förtvivlat trä en vänstersko på sitt barns högerfot samtidigt som hon med all kraft koncentrerade sig på att inte titta på mig. Hon var så upptagen av att jag inte var där, att hon nästan sprang omkull mig när hon rusade ut. Två dagisfröknar, som också lagt märke till min närvaro försökte intressera sig för vad fyra barn gjorde med någon sorts legoplattor på något som liknade en matta.

- Titta här, sa en fyraårig lintott till en av fröknarna.
- Är detta fint? sa ett annat till samma fröken.
- Den här lossnar hela tiden, beklagade sig en flicka i röd klänning.

Dagisfröknarna tittade bara på mig och svarade liksom i trance:

- Ja, ja, jättebra, på allt.
- Den lossnar, upprepade flickan i rött som nu vände sig till mig istället.

Tack vare min fyraåriga ingenjörsutbildning lyckades jag klura ut hur det skulle fungera och tryckte dit en gul platta. Flickan blev glad och övergick till att försöka montera en grön platta bredvid den gula.

- Hjälp mig också, bad lintotten.

Jag insåg att jag höll på att ta över dagisfröknarnas jobb och tryckte hastigt dit plattan och reste mig med ett ursäktande leende. Jag slog mig ner vid två hysteriskt fnittrande guttar som lekte med dinosaurier.

- Vad heter du, sa jag leende till den ena.
- Mikael, fnissade han.
- Och du, sa jag och log mot den andre.
- Varför har du jenteklär?, svarade han och lät som en tryckkokare på högvarv, det har inte min pappa!
- Hur vet du det? tänkte jag, men sa så oskyldigt jag kunde. Tycker du inte det är snyggt?
- Du är gutt och ska ha guttklär, konstaterade han sakligt med en femårings hela pondus.
- Visst, men jag vill ha jenteklär just idag, försökte jag.
- Er det karneval? frågade Mikael i ett försök att reda ut sina tankar.

I samma ögonblick dök Mikaels mamma upp och hämtade honom med ett ansträngt leende. Hon sa inget och jag vet inte om hon var mest besvärad av min klädsel eller av sin sons frågor.
Vid det här laget var Gunn Eiril klar och den norska kärnfamiljen bestående av mamma, transa och två barn lämnade dagiset för att åka till "Rimi" och handla mat.